• Tre förkläden ur Norrbottens museums samlingar. Staffan Nygren © Norrbottens museum

    Förkläden

Förklädet är kanske ett av våra mest ursprungliga plagg, med sin enkla konstruktion. Det har haft flera funktioner, som skydd vid olika typer av arbeten, att bära i, som modeplagg och som skydd mot det onda.

Förkläden

Gravfynd tyder på att förkläden kan ha använts av de nordiska kvinnorna under vikingatiden. Under medeltiden har förkläden och förskinn använts av hantverkare och av folk i de lägre klasserna, vilket syns bland annat på medeltida målningar.

Under 1500-talet blev det modernt bland de högre stånden i Europa att bära förkläde. I Sverige och Norden hade det sin blomstringstid som modeplagg under senare delen av 1500-talet och tillverkades i dyrbara material som sammet, siden, guldbrokad och linne. Det kan nämnas att Gustav Vasas dotter Elisabet fick inte mindre än tjugu stycken till sin brudutstyrsel, varav två värderades till 3200 kr styck.

Förklädet har följt modets växlingar och anpassats till kjolarnas längd och vidd. Typiskt för 1500-och 1600-tals förklädena i modedräkten var att de var långa och smala. Under 1600-talets senare del blev de korta och breda, och var ofta dekorerade med spets och silkebroderier.

Mot slutet av 1700-talet blev de längre igen, och nu var de så breda att de gick runt hela midjan och täckte nästan hela kjolen. De gjordes vanligen av tunna vita tyger, t ex bomullsbatist eller tyll, som lät det underliggande materialet skimra igenom.

Under 1800-talets första hälft blev förklädet åter igen något smalare. I slutet av 1800-talet började man även använda förkläden med bröstlappar.

Allmogekvinnornas förkläden

Förkläden blev aldrig så nödvändiga i de högre stånden som de blev för kvinnorna i bondesamhället, där det var regel att inte visa sig utan förkläde.

Allmogekvinnorna hade olika förkläden för olika tillfällen. Vardagsförklädena var sydda av hemvävda tyger i ylle, linne och senare bomull. De var ofta randiga på längden. Först var de bredrandiga, men i början av 1800-talet blev det vanligt med de smalrandiga.

Till helgdagsförkläde användes gärna blommiga tryckta bomullstyger, kattuner, som blev populära i slutet av 1700-talet. Skulle det vara riktigt fint kunde tygerna i förklädena även vara av siden, batist eller rask, ett tunt ylletyg med blankpressad yta.

Folktro och magiska föreställningar

Bland allmogen hade förklädet även uppgiften att skydda mot det onda. Det finns en mängd föreställningar från olika håll, om olyckor som skulle kunna drabba den som mötte en kvinna utan förkläde. Mötet skulle till exempel kunna leda till olika sjukdomar.

En annan typ av magiska föreställningar handlar om djur och förkläden. Till exempel kunde husmodern på gården lägga sitt förkläde på ladugårdströskeln för att den nyinskaffade kon skulle trampa på det, och därmed komma att trivas bättre.

Förklädet i sorgdräkten

I sorgdräkten har förklädet spelat en viktig roll, inte bara hos allmogen, utan även bland de övriga stånden. Sorgförkläden var ofta vita och av linne eller bomull. Banden skulle knytas bak, utan rosett och hänga ända ner till kjolfållen.

Männens förkläden

Männens förkläden var oftast ett så kallat förskinn, vanligen tillverkat av garvade kalv- eller kohudar. Förskinnen var tåliga och och användes framförallt vid praktiskt arbete, men gav även ett bra skydd mot kyla och blåst. Mot slutet av 1880-talet minskade användningen av förskinn och kom i viss mån att ersättas av blåförklädet.

Barnens förkläden

Ända sedan renässansen har förklädet ingått i barnens klädsel, för både pojkar och flickor. För flickorna var det obligatoriskt långt in på 1900-talet. Det skulle vara rent och nystruket, då gjorde det inte så mycket att klänningen under var sliten och lagad.

Förklädet idag

Inom allmogen fortsatte bruket att bära förkläde in på 1900-talet. I städerna var det vanligast bland tjänstefolket, som husan, köksan, hembiträdet och barnjungfrun. En yrkeskår som bar sina förkläden ända in på 1960-talet var sjuksköterskorna. Under 1940- och 50-talen blev förklädet en symbol för hemmafruarna, och på 1960- och 70-talen fanns åsikten att det stod för en förlegad kvinnosyn.

Idag används förkläden framförallt inom restaurang- och livsmedelsbranschen, och i de flesta hem av alla som lagar mat, bakar och diskar. Förkläden med en prydande funktion lever kvar i våra folkdräkter och bygdedräkter.

Förkläden ur museets samlingar

Bilderna ovan visar tre förkläden ur museets samlingar:

  • Förkläde med bröstlapp (Nbm 10967) från Gäddvik, Luleå kommun, använt under senare delen av 1800-talet.
  • Serveringsförkläde (Nbm 10704) med bomullsbrodyr, från Boden, använt i slutet av 1800-talet.
  • Förkläde (Nbm 8984) med tryckt mönster, från Rödupp, Överkalix kommun.

Se mer:

I museets föremålsdatabas Carlotta finns information om Månadens föremål och om fler föremål i våra samlingar: Månadens föremål i Carlotta.

 Läs mer:

  • Förklädesboken. Gamla och nya förkläden att sy själv, Kerstin Lokrantz, 1981.

 Text: Anja Wrede