• Målning av stadsisbrytaren Göran Dahlin © Norrbottens museum

    Målning av stadsisbrytaren

Tack vare isbrytarna Atle, Ymer, Frej och Oden är det möjligt att bedriva sjöfart hela vintern i Bottenviken. Den första isbrytaren kom till Luleå 1926 och kallades för Statsisbrytaren.

Statsisbrytaren (Nbm 14708) är målad 1929 och föreställer den första statliga isbrytaren. Tavlan är målad av skeppsmäklaren George Grahn, och den har hängt på hans kontor i Luleå. Målningen, som numer finns i museets föremålssamling, berättar om vilka problem som vintrarna utgör för sjöfarten.

Tidiga isbrytare

De första isbrytarna började utvecklas på 1870-talet i Tyskland. Omkring sekelskiftet 1900 hade flera städer, bland annat Luleå, mindre lokala isbrytare. En metod som ibland använts tidigare när ett fartyg frös fast, var att många personer tillsammans sågade upp en ränna. Isbrytare innebar nya förutsättningar för sjöfarten. Det var framför allt industrierna längs Norrlandskusten som var pådrivande i frågan om att utöka skeppningssäsongen vintertid. Staten hyrde vid flera tillfällen in isbrytare, och beställde tillsist en egen.

Den första statliga isbrytaren, "Statsisbrytaren", levererades 1926 från Lindholmens Varv i Göteborg. Några år senare döptes den om till "Atle (I)". En isbrytare var inte tillräckligt, så därför beställdes under 1930-talets början också "Ymer (I)". Atle hade ångmaskineri medan Ymer var världens första isbrytare med dieselelektriskt maskineri. Den maskintypen finns på de flesta isbrytare än idag. Vintern 1965-66 gjorde Atle sin sista säsong och såldes sedan för skrotning.

Moderna isbrytare

Nya, kraftigare modeller av isbrytare har allt eftersom kompletterat eller avlöst de äldre. Under 1950- och 60-talet beställdes tre nya isbrytare. Dessa fungerade bra under milda och normala vintrar. Målsättningen fanns att sjöfart skulle bedrivas hela vintern längs Norrlandskusten, även under stränga vintrar. Därför införskaffades under 1970-talet "Atle (II)", "Frej" och "Ymer (II)". År 1989 levererades "Oden (II)", som med en mycket god isbrytningsförmåga ersatte två äldre isbrytare från 1950-talet. Oden har flera gånger använts för forskningsexpeditioner i arktiska vatten.

Besättningen på en modern isbrytare består av omkring tjugo personer. Normalt jobbar de varje dag under fyra veckor, för att sedan vara lediga lika länge. Intensivast blir det under isbrytningssäsongen då arbetsdagen kan vara 10-12 timmar. Sommartid ägnar sig besättningen bland annat åt underhåll. Det är en mansdominerad arbetsplats. Av de 163 anställda på Sjöfartsverkets isbrytare 2005 var 14 kvinnor, vilket motsvarar 8,5 %. Tolv av dessa kvinnor jobbade som kock eller mässman.

Sjöfart året runt

De statliga isbrytarna är en förutsättning för att sjötrafik ska finnas hela vintern på Bottenviken. Kraven på fartyg i isfarvatten har också höjts. År 1929, samma år som "Statsisbrytaren" avbildades, varade skeppningssäsongen i Luleå från den14 maj till den 18 december. Sedan 1970-talet har hamnen i Luleå varit öppen året runt. Idag är fyra av statsisbrytarna stationerade i Luleå.


Läs mer:

  • Johansson, Annika, Isbrytarna i Luleå, och livet ombord, Norrbottens museum Dnr 215-2005, Luleå, 2005.
  • Lund, Jan Christer & Ohrelius, Bengt, Vinter till sjöss, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1970.

Text: Annika Johansson