• Strykjärn Isak Dahlén © Norrbottens museum

    Strykjärn

Strykjärnet är ett textilredskap med lång historia. Detta vackra 1700-tals strykjärn har en gång tillhört Catarina Holm.

Bland de många strykjärn som finns bevarade i samlingarna på Norrbottens museum fastnade jag för detta. Det är tillverkat av mässing och ihåligt, av typisk 1700-talsmodell. Det är dessutom märkt med "Catarina Holm" och årtalet "1764". Strykjärnet (Nbm 858) har inkommit till museet utan ytterligare uppgifter om dess härkomst.

Men vem var då denna Catarina Holm?

Kanske rör det sig om Anna Catarina Holm, som var född 1764 i Antnäs. Kan strykjärnet ha varit en dopgåva? Men kanske kallades hon för Anna. Namnet Catarina hade hon förmodligen fått efter sin faster, som också hette Catarina Holm. Hon var född 1743, och gifte sig i Nederluleå kyrka i januari 1765 med soldaten och piparen Anders Johansson Dunderborg.

Delatj på strykjärn, foto Isak Dahlén

Det är inte otroligt att strykjärnet är en lysningsgåva eller en trolovnings­present. Men säkra kan vi förstås inte vara. Catarina Holm var i alla fall född i Bensbyn år 1743, dotter till Pehr Holm och Maria Mårtensdotter. Anders Johansson Dunderborg kom från Bäck i Skellefteå och var född 1742. När han avlider 1823 uppges att han tjänat kronan i 40 år och dessutom deltagit i Pommerska kriget 1757-62.

Catarina dör två år efter sin man, 82 år gammal. En av deras söner hette Johan Petter Dunderborg, och han gick i faderns fotspår. Han blev nämligen klarinettblåsare och bataljonsmusikant, bosatt i Bensbyn. En pipare var redan under medeltiden en benämning på den som spelar blås­instrument. Från 1500-talet fanns det pipare i den svenska armén. Under stormaktstiden ingick två pipare och två trumslagare i varje kompani.

Strykjärn

Redan på 300-talet används strykjärn i Kina. Till Sverige kom strykjärnet på 1500-talet, då för behandling av linnetyger. Tidigare hade man använt en gnidsten, som också kunde vara gjord av glas. De äldsta strykjärnen var ihåliga. En järnbit, ett så kallat lod värmdes i elden och placerades sedan i strykjärnet. Ofta hade man då flera lod på värmning. Fram till mitten av 1800-talet var dessa strykjärn vanligen gjorda av gjuten mässing eller "malm". Det fanns också ihåliga strykjärn avsedda för glödande kol. Dessa hade någon form av "skorsten".

Mot slutet av 1800-talet började järnspisar och särskilda strykugnar användas. Då blev det möjligt att värma järnet direkt på värmekällan utan risk för sot, och strykjärnen kom nu att tillverkas av massivt järn. Redan 1882 uppfanns det elektriska strykjärnet, men det kom inte i allmänt bruk förrän på 1920-talet. Termostatstrykjärnet uppfanns 1924 och ångstrykjärnet lanserades två år senare.


Text: Robert Pohjanen