Någon beskrev det som en motståndshandling.
Att leva av det jorden, skogen, djuren och naturen ger i en liten by på landet i en tid när urbanitet är allt som räknas – att det skulle kunna betraktas som en motståndshandling. En intressant tanke, kanske till och med sann. Om det inte vore för det absurda i hela resonemanget. För utan mat på borden överlever ju ingen. Ändå är det som om vi glömt den viktiga detaljen i vår strävan bort från landsbygden, bort från glesbygden, bort från de stora geografiska ytor i vårt land där tillväxten är låg. Det är som om landsbygden ska finnas bara för att tillfredsställa stadsbornas längtan efter närodlat och rekreation. Men i sin egen kraft? Det är mer tveksamt.

Åsa Wallin är fjärde generationens fårproducent i byn Ale tre mil från Luleå i Norrbotten. Arbetet på ett lantbruk är speciellt. Alltid bundet till en plats och inte sällan till tid, arv och djupa traditioner. Därmed står lantbrukaren ganska långt från dagens normer som predikar flexibilitet och frihet. Trots det andas bilderna av lantbrukaren ofta just frihet, kanske rent av flexibilitet.

Arbetet som ett ständigt flöde under långa dagar och genom alla årstider. Lammen som föds i det vita vårljuset, de djupa traktorspåren över fuktiga åkrar om hösten, emaljfatet i diskbänken en eftermiddag när som helst under året. Sysslor som aldrig stannar upp, som ingår i jordbruksårets kretslopp. Ett ofta slitsamt pågående arbete, som ibland bryts av stunder av stillhet. En vilopaus på en höbal, ett litet lamm som matas med nappflaska, ett större som får plats i en famn. Tvååringen i arbetskläder med hörselkåpor och plasthinken i högsta hugg, sexåringen som njuter av att bli skjutsad i skottkärran, mormor som iakttar arbetet med yngsta barnbarnet i vagnen. Generationerna som arbetar sida vid sida. Ett liv där gränserna mellan arbete och fritid inte alltid är så tydliga och skarpa. Kanske är det en sorts frihet?

Berättelsen om Åsa Wallin handlar om något annat än om det svenska lantbruket än alla de som andas kris – nedlagda jordbruk, bristande lönsamhet och lynnig jordbrukspolitik. Den handlar om en ung kvinna som utför ett viktigt och meningsfullt arbete i en näring som traditionellt sett betraktas som manlig.  Det är med andra ord en berättelse i tiden.

Text av Marianne Söderberg


Jennie Pettersson är född 1975 i Luleå och arbetar främst i Norra Sverige.  Sedan 2005 arbetar hon som frilansfotograf och sedan 2018 även som filmare med en blandning av kommersiella, redaktionella och dokumentära uppdrag. Bilder är Jennies stora passion vare sig det är stillbilder eller rörliga bilder. Hon finner sin främsta inspiration från människor, möten, upplevelser, kulturliv och av att resa.

För Jennie är det viktigt att vara verksam i det samhälle där hon bor och är verksam.

Hon brinner för att få berätta mer om Norrbotten idag och om de människorna som lever här. Om våra olika kulturer, levnadssätt och livsöden.


HEMSIDA: www.jenniepettersson.com

FACEBOOK: jenniepetterssonphotography, jeppproduktion

INSTAGRAM: fotografjenniepettersson

JENNIE PETTERSSON, info@jenniepettersson, 070-6946693