Kiruna gamla stadshus

Byggnaden invigdes 1963 och fick året därpå det prestigefyllda Kasper Salin-priset för "Sveriges vackraste offentliga byggnad". Form och funktion har följts åt och av de konstnärer och formgivare som anlitades hade flertalet en lokal anknytning.

Byggnaden var påkostad och präglades av att vara uppförd av rustika material och med stor hantverks-skicklighet. Konstnärlig utsmyckning var en integrerad del av stadshuset, där klocktornet av Bror Marklund kanske var det mest iögonfallande. Klocktornet på byggnadens tak spelade den 6 januari varje år, när solen åter visar sig över horisonten efter ungefär en månads bortavaro. 

Kirunas vardagsrum

Stadshushallen kallades för Kirunas vardagsrum, tack vare den stora hallen som användes till allt ifrån fest- och möteslokal till utställningsrum. Att det var Kirunas vardagsrum var inte arkitekten Artur von Schmalensees egna ord, men stämmer väl överens med de intentioner han hade när han ritade den stora ljusgården i byggnadens mitt.

Hallen var ett försök att forma ett rum på denna breddgrad, där besökare som passerat polcirkeln skulle kunna finna en viss värme och känna sig välkommen. Där stadsborna inte skulle känna sig tyngda av myndigheternas makt, utan under vänliga former kunna underhandla om skilda problem.

Arkitektur

Kirunas gamla stadshus ritades av arkitekten Artur von Schmalensee och uppfördes 1959–1963. Schmalensee vann en arkitekttävling med sin konstruktion som han kallade "Igloo" på grund av dess låga entré in i en stor öppen hall med höga ljusinsläpp.

Byggnadens exteriör var till formen kvadratisk och fasaden var klädd med brunrött handslaget tegel. Interiört gav den jättelika tre våningar höga innergården en speciell laddning. Hallen, med den uppglasade nischen mot Kiirunavaara och fjällen, glasväggen mot fullmäktigesalen och trappan i fonden, var utformad som estrad. Med inbyggd talarstol underströks också byggnadens prestigeladdade funktioner.

Kontorsutrymmena, bakom anonyma rader av dörrar, utgjorde en sluten kuliss till hallen med sina öppna gallerier. Trots att de flesta arbetsrummen mynnade ut direkt i offentligheten, upplevdes de som sekundära i förhållande till den jättelika innergården. Organisation och hierarki kunde avläsas i rummens placering och storlek. Chefstjänsterummen var lokaliserade i byggnadens fyra hörn utan direktkontakt med hallen.

Stadshuset upplevdes som en helgjuten arkitektonisk skapelse, eftersom få genomgripande förändringar gjordes i byggnaden så länge den fanns. Idag är stadshuset rivet och ett nytt stadshus har uppförts på området där Kirunas nya stadskärna växer fram.

Texten är ett bearbetat utdrag ur Eva Gradins artikel "Kiruna stadshus som offentlig mötesplats och kommunal arbetsmiljö". Artikeln finns i sin helhet i Norrbottens museums årsbok 1999.

Tillbaka till kulturhistoriska byggnader i Kiruna >

Tillbaka till flera kulturhistoriska byggnader i Norrbotten >