• Stadshuset i Kiruna Jennie Sjöholm © Norrbottens Museum

    Stadshuset i Kiruna

  • Stadshusets klockstapel, Kiruna Jennie Sjöholm © Norrbottens museum

    Stadshusets klockstapel, Kiruna

  • Stadshuset i Kiruna Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

    Stadshuset i Kiruna

Byggnaden representerar i hög grad 1950-talets syn på kommunal självförvaltning med magnifika publika och representativa utrymmen och en lågmält framtonad arbetsmiljö.

1963 invigdes byggnaden, året därpå fick Stadshuset det prestigefyllda Kasper Salin-priset, som delas ut till byggnadsverk av hög arkitektonisk kvalitet. Form och funktion har följts åt och av de konstnärer och formgivare som anlitades hade flertalet en lokal anknytning. 1964 tilldelades Kiruna stadshus kasper Salinpiset för "Sveriges vackraste offentliga byggnad".

Byggnaden är påkostad, och präglas av att vara uppförd av rustika material, och med stor hantverks-skicklighet. Konstnärlig utsmyckning är en integrerad del av Stadshuset, där kanske klocktornet av Bror Marklund är mest iögonfallande. Klocktornet på byggnadens tak spelar fortfarande den 6 januari varje år. Det är då solen åter visar sig över horisonten efter ungefär en månads bortavaro. 

Kirunas vardagsrum

Stadshushallen har kommit att kallas för Kirunas vardagsrum, tack vare den stora hallen som används till allt ifrån fest- och möteslokal till utställningsrum. Det är inte arkitekten Artur von Schmalensees egna ord, men stämmer väl överens med de intentioner han hade när han ritade den stora ljusgården i byggnadens mitt.

Hallen är ett försök att forma ett rum på denna breddgrad, där besökaren som passerat polcirkeln finner en viss värme och känner sig välkommen. Där stadsborna inte känner sig tyngda av myndigheternas makt utan under vänliga former kan underhandla om skilda problem.

Arkitektur

Kiruna stadshus är ritat av arkitekten Artur von Schmalensee och uppfördes mellan åren 1959 – 1963. Schmalensee vann en arkitekttävling med sin konstruktion som han kallade "Igloo" på grund av dess låga entré in i en stor öppen hall med höga ljusinsläpp.

Byggnadens exteriör är till formen kvadratisk och fasaden är klädd med brunrött handslaget tegel. Interiört är det den jättelika tre våningar höga innergården, som ger en speciell laddning. Hallen, med den uppglasade nischen mot Kiirunavaara och fjällen, glasväggen mot fullmäktigesalen och trappan i fonden, utformad som estrad och med inbyggd talarstol, understryker också byggnadens prestigeladdade funktioner.

Kontorsutrymmena, bakom anonyma dörrader, utgör en sluten kuliss till hallen med sina öppna gallerier. Trots att de flesta arbetsrum mynnar ut direkt i offentligheten, upplevs de som sekundära i förhållande till den jättelika innergården. Organisation och hierarki kan avläsas i rummens placering och storlek. Chefstjänsterummen är lokaliserade i byggnadens fyra hörn utan direktkontakt med hallen.

Fortfarande upplevs stadshuset som en helgjuten arkitektonisk skapelse, eftersom få genomgripande förändringar har skett i byggnaden.


Texten är ett bearbetat utdrag ur Eva Gradins artikel "Kiruna stadshus som offentlig mötesplats och kommunal arbetsmiljö". Artikeln finns i sin helhet i Norrbottens museums årsbok 1999.