Energieffektivisering - inte ett modernt påfund. Långt tillbaka hade eldstaden en central placering för att värmen skulle sprida sig på bästa sätt. Ett eller flera hål i taket ledde ut röken. Av den anledningen var inte innertaken platta som idag. En sådan inomhusmiljö var rökig med sotiga tak och väggar.

Med tiden har man strävat efter att förbättra värmekällorna, göra dem effektivare och bränslesnålare. Eldstaden skulle utvecklas till en mer avancerad konstruktion. På 1600-talet förvandlades den öppna härden till en öppen spis genom att den försågs med murstock och skorsten. Härden murades och över denna placerades en kåpa som ledde röken upp i skorstenen. Eldstaden kunde flytta från rummets mitt till ett hörn. Inomhusmiljön förbättrades avsevärt, dekorationsmåleriet tog fart och taken kunde bli platta.

Olika typer av öppna spisar utformades och vissa gjordes mer iögonfallande än andra. Rent teknisk var dock principen densamma och de öppna spisarna slukade stora mängder ved. Eldstaden sög åt sig luft vilket kunde skapa ett otrevligt drag från husets alla springor. Spjäll och luckor installerades för att hindra värmen från att strömma fritt upp genom skorstenen.

Murstocken lagrade värme och flera eldstäder kunde sammankopplas med den. Samma hus kunde ha mer än en murstock vilket gjorde att den som hade råd byggde sitt hus större och i två våningar. Det tog sin tid från att skorstenarna började byggas i städerna till att de spred sig till landsbygden. Från mitten av 1700-talet tycks skorstenarna blivit vanliga också utanför städerna.

Familjen sov i värmen i köket

Värmestrategin gick länge ut på att endast värma de rum man vistades i. Det var vanligt förekommande att endast köket hölls varmt och där sov hela familjen. Under den tid man var ute i arbete eller hemifrån, hölls köket ouppvärmt. Salen värmdes vid speciella tillfällen och under resten av året stod den kall. Varför skulle man elda för kråkorna, som talesättet säger...

På 1700-talet genomgick Sverige en energikris. Det rådde brist på skog och den räckte inte till för både de växande industrierna och folkets uppvärmning av sina bostäder. Detta låter kanske något motsägelsefullt med tanke på de enorma ytor av skog som fanns här i Norrbotten. Men i redan skogsfattiga eller exploaterade områden kunde skogen ta slut. Transportmöjligheter fanns inte på samma sätt som idag.

Att spara på veden

Rikets Råd gav arkitekten Carl-Johan Cronstedt och generalen Fabian Wrede i uppdrag att konstruera en energisnålare eldstadstyp. Dessa två presenterade år 1767 den moderniserade kakelugnen i skriften: "Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing". Kakelugnen var inte en ny uppfinning utan den hade kommit från Tyskland några århundraden tidigare, men stannat i de förnämaste miljöerna.

I Sverige härstammar det äldsta funna exemplaret från 1500-talet. Wrede och Cronstedt hade energieffektiviserat kakelugnen och detta var oerhört nyskapande ur en värmeteknisk synpunkt. I en kakelugn strömmar inte värmen rakt upp i skorstenen utan den varma röken cirkulerar först länge inne i ugnen via ett kanalsystem. På så sätt håller kakelugnen värmen under en lång tid. Öppna spisar släpper snabbt ut merparten av värmen genom skorstenen. Verkningsgraden blir sällan mer än 10 % och när elden brunnit ut är rummet snart kallt igen. Kakelugnen kunde ge en vedbesparing på 40 % och behövde bara eldas morgon och kväll.

Modern energieffektivisering

Rökugnar, kakelugnar, rörspisar, järnspisar, kaminer, centralvärme är alla exempel på energieffektivisering. Energisparandet vi ser idag beror till stor del av hotet inför en stundande klimatförändring. På 1970-talet var det oljeberoendet som skulle minska och under 1700-talet var det skogen som höll på att ta slut i vissa delar av Sverige.

Alla nymodigheter har dock inte alltid emottagits väl. När järnspisen introducerades under senare delen av 1800-talet trodde man inte att den skulle kunna ge någon värme. Elden syntes ju inte och man var skeptisk till om järnet skulle klara värmen. "En tocken där liten mörk planet borti ett hörn må fäll int' kunna ge nån värme" sa man i Kövra i Jämtland.