Nordbottniskt redskap

Namnet "nordbottniskt redskap" kommer av att föremålstypen är vanlig längs med norra Bottenviken. Föremålen har däremot även påträffats i Mellannorrland, ända ner till Dalarna och upp till norska nordkusten.

De nordbottniska redskapen blev först uppmärksammade i Finland under senare delen av 1800-talet. I Sverige var det Gustav Hallström som på allvar tog sig an föremålstypen under första hälften av 1900-talet. I Norge kom forskningen igång ungefär vid samma tid. Carl-Axel Moberg är den som ägnat dessa redskap med uppmärksamhet och hans presentation i Studier i Bottnisk stenålder från 1955 står sig bra än idag. Omsorgsfull forskning från senare år saknas, även om mindre insatser gjorts bland annat i form av uppsatser och artiklar.

Kärt barn har många namn och de nordbottniska redskapen kallas även nordbottnisk hacka, rovaniemihacka, österbottnisk yxa, tuurat (finska för billar) och skospetsformade redskap. I Mellaneuropa kallas de Schuleistenkeile (skolästkil). Föremålstypens olika namn har helt enkelt uppstått beroende på var de hittats, deras form och hur man tolkat att de använts. Redskapets variation är stor gällande utförande och troligtvis även dess användning. Begreppet nordbottniskt redskap är ett övergripande samlingsnamn.

Nordbottniska Redskap Karta2

Material och utformning

De nordbottniska redskapen är ofta tillverkade av grönsvart skiffer som är vanligt förekommande i områden på båda sidor om Torne älv. Även grå, svarta och bruna varianter förekommer. Skiffer är ett material som spjälkar sig lätt och spricker i flak eller skivor, vilket ger bra och lättbearbetade ämnen att utgå ifrån. Materialet kan huggas och sågas till önskad form, för att sedan slipas. Något som kännetecknar de nordbottniska redskapen är att de endast är bearbetade i eggdelen. Den är fint slipad med helt slät yta medan resten av redskapet är grovt tillhugget eller helt obearbetat. Eggens form varierar mellan rakt mejselformad, mjukt rundad eller smal och oval spets. Former som påminner om en sko har gett namnet åt en av de vanligaste formerna, det vill säga skospetsformad.

I genomskärning skiftar redskapens form och de kan vara runda, ovala, fyrkantiga, trekantiga eller flerkantiga. Även storleken på de nordbottniska redskapen kan variera från någon decimeter i längd och ett par hundra gram i vikt, till dryga halvmetern i längd och några kilo i vikt. Enstaka exemplar är till och med längre än en meter. Skillnaden i storlek och utförande antyder att användningsområdet varierar.

Kollage Nordbottniskaredskap Foto Åke Åstroem

Exempel på nordbottniska redskap från norrbottens museums arkeologiska samlingar.

Datering

De flesta nordbottniska redskap som är hittade, har påträffats som så kallade lösfynd. Det innebär att de inte har något samband med någon fornlämning eller andra fynd, vilket gör dem svåra att datera. De redskap som påträffats vid arkeologiska undersökningar har ofta osäkra sammanhang med den undersökta boplatsen, varför dessa inte heller kan dateras på ett bra sätt. Det man kan gå på är fyndplatsens höjd över havet och utifrån den få en tidigast möjlig datering utifrån landhöjningen. Den metoden är bara användbar i områden som ligger under högsta kustlinjen. I områden ovanför denna, ger höjden över havet ingen ledtråd till datering.

Olika forskare har utifrån de nordbottniska redskapens olika fyndomständigheter gjort sina tolkningar och lagt fram sina förslag på dateringar. De ligger mellan äldsta stenålder fram till en bit in i bronsålder. Liksom redskapens utformning och föreslagna användning har även de presenterade dateringarna ett brett spann. Sannolikt har de nordbottniska redskapen funnits under lång tid, med tyngdpunkt under mellan- och senneolitikum. Så mycket närmare en säker datering kan vi inte komma idag utan att göra närmare efterforskningar och sammanställningar av mer nyligen framtaget material.

Användning

Något som diskuterats sedan upptäckten av de nordbottniska redskapen, är deras användning. Än idag är den frågan inte riktigt besvarad. Som det finska namnet tuuri (bill) antyder, var en av de tidiga tolkningarna att det använts som isbillar vid vinterfiske. En annan tolkning är att de använts vid jordbruk, som hacka eller som årder vid plöjning. Ytterligare en tolkning är att de använts vid träarbeten, till exempel för urholkning av trädstammar vid tillverkning av stockbåtar. De största och tyngsta exemplaren har även tolkats som en del i slaggiller (fälla) för större villebråd. Slutligen har redskapet kopplats samman med björnjakt vid idet. Då ska det enligt teorierna ha fungerat som en klubba, med vilken björnen slogs ihjäl när den kom ut ur idet.

Carl-Axel Moberg nämner i sitt arbete att benämningarna "hacka", "mejsel" och "yxa" är beteckningar som huvudsakligen syftar på redskapens form, inte användningsområde. För att testa teorin som jordbruksredskap som användningsområde, lät Moberg Statens maskinprovningar utföra tester för att ta reda på redskapens hållbarhet. Resultatet visade att bearbetning av jord var uteslutet. Då redskapen dessutom saknar spår av att de varit skaftade eller fästa vid något annat material, borde även teorin om användning vid fångstjakt vara utesluten.

Nordbottniskt Redskap 005276 Foto Åke Åstroem

Ett nordbottniskt redskap från Gransjö i Edefors socken.

De nordbottniska redskapen påträffas ofta nära nuvarande eller tidigare havsvikar, eller sjöar. Vissa har hittats i lodrät position och detta kan betyda att de förlorats genom isen och borrat ner sig i bottnen. Detta kan tala för teorin om att redskapet bland annat använts som isbill. Praktiska försök har också visat att den skospetsformade eggen är lämlig för ändamålet. Det som talar emot isbills-teorin är att redskapen även påträffats på öar vid norska ishavs- och atlantkusten, där man knappast ägnat sig åt vinterfiske i vak. Då redskapen inte varit skaftade kan endast de längre exemplaren ha använst som isbillar. De saknar dock fästanordning för rem, för att förhindra att de går förlorade om man tappar greppet. Med så välbearbetade redskap verkar det onödigt dumdristigt att använda dem för att göra hål i isen med risk att tappa dem.

När det gäller träbearbetning har försök gjorts genom att hugga i olika träslag med skospetsformade redskap. Carl-Axel Moberg uttrycker resultatet så här: "Visst går det i någon mån att hugga - men man har svårt att föreställa sig, att de i fråga om stenteknik uppenbarligen praktiska och skickliga tillverkarna skulle ha gjort sig ett så dpligt redskap för arbete i trä."

Slutligen är skinnberedning ett användningsområde som också föreslagits. Även på detta område har praktiska försök utförts, genom att flå skinnet från vuxen nöt eller kalv. Det fungerade någorlunda bra med kalv, men sämre med äldre djur. Det var svårt att få ett bra grepp och tillräcklig kraft i arbetsmomentet. Däremot fungerade det bättre vid försök att skrapa köttrester från skinnet.

Utan vidare forskning kommer vi inte längre än så här när det gäller de nordbottniska redskapens användning och datering.

 

Åsa Lindgren
Arkeolog, Norrbottens museum
(publicerad 2015)


Läs mer:

  • Studier i bottnisk stenålder I-V, Carl-Axel Moberg, 1955.

Fler berättelser ur samlingarna  >