Pilgrimsmärke

Det fragment av ett pilgrimsmärke (Nbm 21193) föreställande den heliga Birgitta, som återfinns på Norrbottens museum, kommer från utgrävningar i Gamla Kyrkbyn (Raä 106), Piteå socken. Enligt traditionen låg här Pitebygdens första kyrka. Vid arkeologiska utgrävningar under 1960- och 1970-talet påträffades inte några lämningar efter en kyrka.

Gamla Kyrkbyn utanför Piteå

Att Gamla Kyrkbyn fungerat som marknadsplats från tidigt 1300-tal är dock klart. Fynden visar på kontakter med Mellansverige och Västeuropa. Även samiska föremål har påträffats. Kanske kan platsen kopplas samman med den kolonisation som ägde rum i Pitedalen under 1330-talet. Piteå blev förmodligen en egen församling någon gång mellan 1375 och 1395. Kyrkan i Öjebyn tillkom i början av 1400-talet då landhöjningen gjorde att Kyrkbyns hamn blev svår att utnyttja.

Denna typ av pilgrimsmärken brukar dateras till 1400-talets första hälft. Eventuellt kan de vara något tidigare. Det är tydligt att pilgrimsfärder hörde till det religiösa livet även i detta avlägsna norrländska samhälle. Vadstena kloster kom senare att äga jord i Piteå socken. Under senare delen av 1400-talet omtalas också norrbottningar som ingått i Birgittinerordens kloster i Vadstena.

I samband med reformationen, som genomdrevs i slutet av 1520-talet upphörde pilgrimsfärderna. Vadstena kloster kom dock att bestå ända till 1595. 

Pilgrimsfärd

En pilgrims- eller vallfärd innebar under medeltiden ett besök på en helig ort för att fullgöra en religiös plikt eller liknande. En ort kunde anses som helig om där fanns en grav efter ett betydande helgon. Att besöka en helgongrav kunde ge många fördelar. Till exempel kunde man hoppas på att bli botad från någon sjukdom eller kanske få syndernas förlåtelse. Med tiden blev det vanligare att färden var en botgöring, något som reformationen senare kom att kritisera.

De viktigaste orterna var förutom Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela i Spanien. De främsta vallfartsorterna i Norden var Nidaros, nuvarande Trondheim, med Olav den heliges grav samt Vadstena med den heliga Birgittas grav.

Reseminne

Pilgrimerna ville gärna ta med sig någon del av byggnaden eller helgedomen hem, likt reliker, men kanske också för att visa att man verkligen fullgjort sin plikt. För att undvika att byggnader och minnesmärken förstördes eller till och med raserades föddes idén om pilgrimsmärken. Märket avbildar oftast själva föremålet för pilgrims­färden, det vill säga det dyrkade helgonet eller dennes attribut, ibland kompletterat med ortens namn.

Pilgrimsmärken var vanligtvis gjutna i bly eller tenn och utformade i ensidig relief. De var mellan fem och tio centimeter stora. De avbildar oftast själva föremålet för pilgrims­färden, det vill säga det dyrkade helgonet eller dennes attribut, ibland kompletterat med ortens namn. En stor mängd pilgrimsmärken kom att produceras och inkomsten från försäljningen av dessa blev en viktig inkomstkälla för kyrkan.

De vanligaste pilgrimsmärkena i Sverige är Birgittamärken från Vadstena. Birgitta avled 1373 och kanoniserades 1391. Det finns fem kända modeller av Birgitta­märken från de drygt hundra år som Vadstena var föremål för pilgrimsfärder. Alla dessa visar en sittande Birgitta i färd med att teckna ner sina uppenbarelser.

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2007)

Fler berättelser ur samlingarna  >