Skogslandskap

Skogen och skogslandskapet har i alla tider varit en viktig naturresurs för människans husbehov, men betydelsen som husbehovsresurs och biinkomst har förändrats genom åren.

Från skogen hämtades ved, byggnads- och slöjdmaterial, skeppsvirke, mat, djurfoder och läkemedel. Den har varit råvaruförråd, virkesbod, skafferi och apotek. Trätjäran, som utvanns ur torrfuror, vindfällda kådiga tallar och tjärrika stubbar, var en av Sveriges viktigaste exportvaror på 1600-talet men nyttjades också som smörj- och impregneringsmedel. Vid järnframställning krävdes upphettning med träkol för att få smidbar metall.

Under 1800-talet förändrades utnyttjandet av resurser radikalt genom ny teknik, och därmed förändrades också villkoren för hur man skulle försöra sig. Ångsågarna och konsten att framställa pappersmassa genom sulfitmetoden gjorde att timret blev skogens gröna guld och vattnet dess transportmedel. Såg- och pappersindustrin krävde att avverkningen skulle effektiviseras genom skogsarbete även på vintern, och flottningsarbete på sommaren där man kunde nyttja fjäll- och vårfloden.

Ett säsongarbete som kunde kombineras med småskaligt jordbruk skapades. Skogen och vattnet lade grunden till vårt välstånd. Flottningsföreningar bildades och skogsarbetarna organiserade sig fackligt. Genom motoriseringen från och med 1950-talet, och ett utbyggt vägnät, förlorade vattnet sin betydelse för flottningen men fick allt större värde som kraftkälla.

I och med att skogsindustrin växte förändrades också bebyggelsens utseende. Man började använda träpanel på timrade hus och det blev allt vanligare att bebyggelsen tillverkades av lösvirke.

Alla tjärdalsplatser och kolningsgropar som arkeologerna finner vid sina inventeringar påminner om skogens betydelse som en resurs för husbehovet och biinkomsten.