• Hanhinvittiko fädbod Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

    Hanhinvittiko fädbod

  • Vasikkavuoma slåttermyr Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

    Vasikkavuoma slåttermyr

  • Vasikkavuoma slåttermyr Jenny Dahlén Vestlund © Norrbottens museum

    Vasikkavuoma slåttermyr

Skogens betydelse som husbehovsresurs och biinkomst har förändrats genom åren. Skogen och skogslandskapet har i alla tider varit en viktig naturresurs för människans husbehov.

Från skogen hämtades ved, byggnads- och slöjdmaterial, skeppsvirke, mat, djurfoder och läkemedel. Skogen varit råvaruförråd, virkesbod, skafferi och apotek. Trätjäran, som utvanns ur torrfuror, vindfällda kådiga tallar och tjärrika stubbar, var en av Sveriges viktigaste exportvaror på 1600-talet, men nyttjades också som smörj- och impregneringsmedel. Vid järnframställning krävdes upphettning med träkol för att få smidbar metall.

Under 1800-talet förändrades resursutnyttjandet radikalt genom nya tekniska landvinningar och därmed också villkoren för folkförsörjningen. Med ångsågarna och sulfitmetoden för framställning av pappersmassa blev timret skogens gröna guld och vattnet dess transportmedel. Både såg- och pappersindustrin krävde rationellare avverkningar med skogsarbete vintertid samt flottningsarbete sommartid, där fjäll- och vårfloden nyttjades.

Ett säsongarbete som kunde kombineras med småskaligt jordbruk skapades. Skogen och vattnet lade grunden till vårt välstånd. Flottningsföreningar bildades och skogsarbetarna organiserade sig fackligt. Med motoriseringen från 1950-talet och framåt samt ett utbyggt vägnät förlorade vattnet sin betydelse för flottningen, men fick ett allt större värde som kraftkälla.

Med skogsindustrins framväxt förändrades också bebyggelsens utseende. Träpanel sattes på timrade hus och allt mer av bebyggelsen tillverkades av lösvirke.

Skogens betydelse som husbehovsresurs och biinkomst minner också alla tjärdalsplatser och kolningsgropar som arkeologerna finner vid sina inventeringar.