Svepaskar

Sveptekniken har gamla anor. De svepta kärlen har varit mycket användbara för olika typer av förvaring och de var också bra att packa i vid resor.

Sveptekniken är mycket gammal. Redan järnålderns människor har svept askar på ungefär samma sätt som vi gör än idag. Det vanligaste svepkärlet är svepasken med lock. Ett tidigt fynd av en svepask ingår i det norska Osebergsfyndet från vikingatiden. Fynd av svepaskar gjordes även ombord på skeppet Wasa från 1600-talet. I de enkla bruksaskarna förvarade besättningen mat eller sina personliga tillhörigheter.

På bilden ovan visas två äldre svepaskar ur museets samlingar. Den ena är en ovalt formad ask med en dekorativ söm av rottågor och målad dekor (Nbm 271). Asken är målad med namn och årtal: "Sara - JÖ. - 1765". Askens ursprung är okänt. Den andra asken är en smörask (Nbm 12105), som är sammanfogad med en söm av rottågor. Den kommer från Vistträsk, Älvsby socken.

Svepaskar - mångsidig användning

De svepta kärlen har haft en mångsidig användning. Askarna användes bland annat till förvaring av mat, till exempel smör. Större svepaskar, som ofta var vackert målade, kunde användas till förvaring av mindre klädesplagg, smycken och andra småsaker. Vid resor och transporter har det varit vanligt att packa ner sin matsäck eller sina tillhörigheter i svepaskar eller andra förvaringskärl tillverkade i svepteknik.

Svepaskar är idag populära hemslöjdsprodukter och används exempelvis till förvaring av knäckebröd.

Material och tillverkning

Virket som skulle användas till tillverkning av de svepta kärlen valdes med omsorg. Det skulle vara rakt och kvistfritt och lätt att klyva. I norra Sverige är svepet ofta tillverkat av björk, medan botten och lock kan vara av fur eller gran. I norra Sveriges finsktalande trakter, samt i angränsande delar av Finland, har man ofta använt asp.

Sveptekniken innebär att ett tunt träspån först böjts runt en mall. För att kunna böja spånet behöver det basas, det vill säga fuktas och värmas. När spånet torkat tas det bort från mallen och spånet behåller då sin böjda form. Ändarna på spånet läggs omlott och svepet sys ihop med exempelvis rottågor eller vingpennor från bland annat korp. Fogen har ibland nitats ihop med tennitar. Bland samerna förekom att man sydde ihop ändarna med senor. Sömmarna, liksom ändarna på svepet, är ofta mycket konstnärligt och dekorativt utformade.

Det går att se om ett svepkärl kommer från norra eller södra Sverige. I södra delen av landet lät man svepet täcka bottensidorna, i norra Sverige är svepet fastnarat med träpluggar vid en fals på bottenplattan. Förutom att svepaskarna ibland målades kunde de dekoreras med inbrända, ristade eller skurna mönster.

 

Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2008)


Fler berättelser ur samlingarna  >