Bindmössor - mode på 1500-talet

Bindmössan blev en modemössa bland kungligheter och adel under 1500-talet. Det är först under 1700-talet som modet att bära bindmössa tas upp av allmogen.

I det äldre dräktskicket har de kvinnliga huvudbonaderna haft en stor symbolisk funktion. Det var i första hand kvinnans status, gift eller ogift, som visades med huvudbonaden. Gifta kvinnor har ända sedan förhistorisk tid täckt sitt hår med ett dok eller en mössa.

Maria Stuartmössa

I 1500-talets modedräkt fanns en mössmodell som kallades för Maria Stuartmössan. Mössan har franskt ursprung och användes i Frankrike som änkeplagg. Det var Maria Stuart, drottning av Skottland (1542-67) och Frankrike (1559-60), som introducerade modellen i England och gjorde den till en modemössa.

Mössan var från början mjuk och täckte hela huvudet. Den hade djupa urskärningar vid tinningarna och bands ihop baktill i nacken. Materialet var ofta damast eller sidenbrokad. I Sverige kallas mössan för bindmössa.

Från modemössa till allmogemössa

Bindmössan var vanlig i modedräkten under 1500-talets senare del och under 1600-talet fick den ökad social spridning. De riktigt förnäma damerna började bära hatt under 1600-talet. Det var då främst borgerskapets kvinnor som använde en stram variant av bindmössan, tillverkad av mörka tyger.

Under 1700-talet togs modet att bära bindmössa upp av allmogen och den kom att bli den vanligaste huvudbonaden bland de svenska allmogekvinnorna i mer än 100 år.

Tillverkning

Modellen förändrades mycket under den långa tid som den var i bruk. Under 1700-talets slut minskade mössorna i storlek och blev hårdare. Urskärningarna vid tinningen minskade, för att slutligen försvinna helt. Stommen till mössorna tillverkades av papp som klistrades på ett fodertyg och formades på en stock av trä, en så kallad mösstock.

De yngre hårda mössorna kläddes vanligen med sidenatlas och fick färgrika silkebroderier. Mössorna dekorerades med sidenband, oftast bundna till en rosett i nacken.

Innan bindmössan började användas av allmogen var hättan (kallad hatt) den mest använda huvudbonaden för kvinnor. Den nya mössan sattes ovanpå hättan, vars framkant ofta hade broderier eller spets som stack fram under bindmössan. När mössan blev mindre i storlek behölls bara den dekorativa framkanten. Denna remsa som skulle vara stärkt kallas för stycke, mösslin eller lin och kunde variera i storlek. Ju mindre mössa desto större stycke. Det var viktigt att håret inte syntes.

Bindmössorna var svåra och dyra att tillverka. Broderierna till mössorna gjordes av brodöser. De broderade mössdelarna av siden kunde köpas på marknader. Materialet lämnades sedan till socknens mössmakerska som ofta sydde alla mössor på samma mösstock och efter samma modell, vilket kan förklara varför en särskild modell blev vanlig i en viss trakt.

Huvudduken tar över

Skillnaden mellan gifta och ogifta kvinnors klädedräkt försvann alltmer under 1800-talet och bindmössan kunde användas även av de ogifta kvinnorna. Vid konfirmationen kunde flickorna ibland få sin första bindmössa. Huvudduken användes parallellt med bindmössan och knöts ibland utanpå mössan. Under slutet av 1800-talet tog schaletten över som den vanligaste huvudbonaden bland allmogekvinnorna.

Kläder är ett av de tydligaste sätten att visa social status på, inte minst var det så i det gamla ståndssamhället. Bindmössan och schaletten blev något av ett klassmärke och användes bara av allmogen och arbetarkvinnor. Om en piga skulle få för sig att klä sig i en modern hatt ansågs hon som högfärdig.

I museets samlingar

Norrbottens museum har i sin textilsamling ett femtiotal bindmössor. Några av mössorna har använts som förlaga när man rekonstruerat folkdräkter från olika delar av länet. Mössorna på bilden visar en bindmössa med stycke (Nbm 2940) från Nederkalix socken och en mössa (Nbm 4541) från Gäddvik, Nederluleå socken.

Mössan från Nederkalix socken är broderad med guldtråd och paljetter på grått sidentyg och är fodrad med mönstrad kattun (bomullstyg). Mössan från Gäddvik är tillverkad i svart siden och har tambursömsbroderier i flera färger. Mösstocken (Nbm 3487), tillverkad i furu och märkt med årtalet "1823", kommer från Öjebyn, Piteå socken.

 

Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2009)


Läs mer:

  • Centergran, Ulla & Kirvall, Kicki, Folkdräkter förr och nu, Tradition och sömnad, LTs förlag, 1986.
  • Norrbotten 2003-2004, 2004. (Norrbottens museums och Norrbottens hembygdsförbunds årsbok om norrbottniskt dräktskick).

Fler berättelser ur samlingarna  >