Målning av Långviks bruk
År 1798 anlades Långviks glasbruk vid en vindskyddad vik, några mil norr om Piteå. Några år efter grundandet var glasbruket ett av Sveriges fem största.
När konstnären A. Hermansson från Luleå skulle göra en målning av Långviks bruk, använde han ett fotografi som förlaga. Fotografiet tros vara taget i slutet av 1880-talet av Olof Petter Engström (1845-1913), anställd på bruket. A Hermanssons målning är daterad 1899.
År 1945 fick Norrbottens museum målningen (Nbm 4930) i gåva från grosshandlare Frans Dahlén, son till Eric Dahlén, Långviks siste disponent. Även fotografiet (Nbm 7471) kom senare i länsmuseet ägo, då genom Frans Dahléns son, direktör Henrik Dahlén.
Långviks glasbruk
Långvik, några mil norr om Piteå, är mest känt för sitt glasbruk, men när fotografiet togs var glasbruksepoken över, och egendomen drevs vid den här tiden som ett storjordbruk. Byggnaderna från glasbrukstiden stod dock fortfarande kvar. Idag är det endast grundstenarna från glashyttan, som påminner om vad som i början av 1800-talet var ett av Sveriges största glasbruk.
Långviks bruk, möjligen fotograferat av Olof Petter Engström, anställd på bruket.
Foto (monterat fotografi): Åke Åström © Norrbottens museum.
Det var kapten Lars Arvid Dahlberg och löjtnant Johan Petter Thurdfjell vid Piteå kompani av Västerbottens regemente, som grundade bruket 1798. Verksamheten kom igång på allvar först 1803. Förutsättningarna för att grunda ett glasbruk så långt norrut var vid den här tiden mycket goda. Den ekonomiska lagstiftningen innehöll generösa villkor och uppmuntrade till privat företagsamhet.
Anledningen till att man valde att placera glasbruket vid Långvik var den goda tillgången på skog, samt den vindskyddade och djupa hamnen. Det mesta som producerades vid bruket skeppades söderut, och nästan alla råvaror som behövdes vid glastillverkningen transporterades sjövägen. Leran importerades från bland annat Holland, soda och salt från Spanien. Sand hämtades troligen från England eller Tyskland i brukets egna sandskutor Ebbe och Fågel.
Försäljning och produktion
Ägarna av glasbruket räknade med stor försäljning och inrättade redan tidigt en försäljningslokal och magasin i Stockholm, det var också där bruket sålde större delen av sina produkter. En försäljningsfilial fanns även i Gävle.
Under glasbrukets första tid fanns utrymme för individuell konstfärdighet, vilket var utmärkande för de första glasblåsarna, men från slutet av 1820-talet förändrades inriktningen på produktionen. Man gick från specialtillverkning av ett mycket varierat sortiment, till massfabrikation av fönsterglas och enkla bruksföremål i grönt glas, som burkar och flaskor.
Flera ägarbyten
Grundaren Johan Petter Turdfjell stupade i strid 1808 i slaget om Vasa. Hans änka Lisette Thurdfjell gifter senare om sig med den yngre brodern Jonas Gustaf Thurdfjell. År 1819 dör även Johan Gustaf, och några år senare, 1823, gick Lisette i konkurs. Bruket auktionerades då ut och fick nya ägare. Under brukets fortsatta verksamhetstid ändrades ägarförhållandena ett flertal gånger
Storjordbruk
Produktionen vid Långviks glasbruk upphörde 1879. Jordbruket, som drivits parallellt med glastillverkningen, fanns kvar ytterligare några år. Den siste disponenten på Långvik, Eric Dahlén, köpte bruket 1885 för att driva storjordbruk, vilket blev ett misslyckande. I mitten av 1890-talet styckades egendomen och såldes till bönder i trakten.
Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2014)
Läs mer:
- Långviks glasbruk: ett norrbottniskt industriäventyr 1798-1879, Alf W. Axelsson, 1983.
- Långvikens glasbruk, Norrbotten 1940, Walfrid Cederlund.