Rya (Alviksryan)

Idag förknippas ordet rya med en matta som ligger på golvet, men ryor har i äldre tid framförallt använts som varma täcken, i sängen eller på långa båt- och slädturer. Ryor har även använts i dekorativt syfte, som prydnadsryan från Alvik, daterad 1754!

En rya är en vävnad tillverkad i flossateknik som är en mycket gammal vävteknik. I Norden är tekniken känd från danska bronsåldersgravar och i svenska ryor sedan medeltiden. 

Ålderdomlig vävteknik

Ryavävnad är en variant av flossateknik med lång lugg. Den luggiga ytan kallas för nock, som åstadkoms genom att garn knutits eller lagts om varptrådarna i en bottenväv. Vanligast är att ryan har lång lugg på ena sidan, men det förekommer även att ryan är dubbelnockad, det vill säga att båda sidor av vävnaden har försetts med lugg.

I Norden har ryatäcken ingått i bäddutrustningen åtminstone sedan medeltid. De första uppgifterna om ryor förekommer från 1400-talets svenska slott och kloster. I Vadstena klosterregler från 1420-talet nämns ryan för första gången i skrift. Ryan ingick, tillsammans med ett vadmalstäcke och en skinnfäll i systrarnas bäddutrustning vintertid. Det behövdes flera värmande lager för att hålla värmen i den kalla vinternatten.

Från 1500- och 1600-talen finns rikliga uppgifter om ryor, eftersom de ansågs som värdefulla omnämns de i olika typer av urkunder. Ryan var en skattepersedel och på 1620-talet blev ryan tullpliktig vid införsel i rikets städer.

Från 1700-talet och framåt finns ryorna upptagna i bouppteckningar och från denna tid finns även de äldsta bevarade ryorna.

Slitryor och prydnadsryor

De äldre ryorna delas in i slitryor och prydnadsryor. Slitryorna var enkelt mönstrade och användes som bäddtäcke i alla samhällslager under 1500-1600-talen. Den flossade nocksidan vändes då mot kroppen. Slitryan har även använts som värmande täcke i båtar och vid slädfärder, även in i sen tid.

Mot slutet av 1600-talet ersattes slitryan i högreståndskretsar av lakan och stoppade sidentäcken och i slutet av 1800-talet blev ryan överflödig som sängtäcke även i övriga samhällsklasser.

Under 1700- och 1800-talen kom ryan alltmer att användas som prydnad, ofta som brudtäcke eller som ett sängöverkast. Prydnadsryorna var ofta rikt dekorerade med både bildmotiv och mönster i klara färger. Brudryor är som regel märkta med årtal och brudparets monogram. När ryorna började användas i dekorativt syfte, blev luggen kortare och den flossade, mönstrade sidan vändes utåt. 

Från prydnadsrya till slädtäcke

I norra Sverige verkar prydnadsryan ha varit vanligare än slitryan och det är också den typ av rya som vi ser flest av i museets samlingar.

Ryan från Alvik, Nederluleå socken, är dubbelnockad, vilket de tidiga prydnadsryorna ofta var. Mönstret på ryans ovansida är typiskt för de norrländska ryorna, med en centralt placerad blomsterurna och med blom- och figurmotiv symmetriskt placerade på ömse sidor. Runt den mönstrade mittspegeln löper en inramad bård och bottenfärgen är mörk, medan mönstret är i starka färger.

Rya Foto Goeran Dahlin

Baksidan av ryan är märkt med årtalet 1754 och monogrammen TSW och EMS. Troligen vävdes ryan till ett brudpar, men den en gång så praktfulla prydnadsryan fick sluta sina dagar som slädtäcke på Staffansgården i Alvik, innan den 1936 deponerades till Norrbottens läns Hushållningssällskaps Slöjdnämnd. Idag ingår ryan (deposition 54) i länsmuseets textila samlingar.

Under 1900-talet börjar ryor att användas som fina golvmattor eller väggprydnader. Ryor med mönster efter äldre förlagor var mycket omtyckta. Norrbottens läns Hemslöjdsförening sålde mönster och material till den så kallade ”Alviksryan”, även kallad ”Norrbottensryan”, som var en av de mest kopierade och tillverkades i olika storlekar.

 

Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2013)


Läs mer:

  • Rothquist Ericsson, Linnéa, Parholt, Anntott & Anderson, Eva (red.), Nock, ragg, rya: det glänser om ullen, 2001.

Fler berättelser ur samlingarna  >