Utterbräda

En ”utter” är ett fiskeredskap som har använts sedan 1800-talet och den har varit vanlig över hela Norrland.

Museets utter (Nbm 20265) kommer från Hertsölandet utanför Luleå. Den är utrustad med fem skeddrag och en wobbler. Fiske med utterbräda omfattas inte av det fria handredskapsfisket. Utterfiske brukar heller inte anses som sportfiske. Varför kallas det då för utter? Ja, kanske är det helt enkelt för att brädan med flottör påminner om en simmande utter när den åker fram och tillbaka i vattnet.

Historik

I Asien har levande uttrar faktiskt använts för fiske. Hos oss i Norden har vi istället brukat konstgjorda uttrar eller "utterbrädor".

"Det lika egendomliga som roande och intressanta utterfisket idkas sedan kortare eller längre tid tillbaka i de flesta trakter av Norrland" skriver Sven Ekman 1910. Utterns ursprung är okänt, men möjligen kommer den från Jämtland. Mot slutet av 1800-talet var den spridd i större delen av Norrland. Den kom tidigt till Malmfälten, kanske tack vare arbetare söderifrån.

Själva uttern kan bestå av en eller två brädor. Används endast en bräda behöver den ha en tung "köl" för att ligga rätt i vattnet. Den vanligaste uttern består dock av två korta parallella brädor med stag emellan. För att uttern ska flyta är den ena av brädorna försedd med en ponton, oftast av plåt. På utsidan har uttern också ett roder.

Från utterbrädan går en lina, 20-30 meter lång, som förbinder brädan med fiskaren. På linan sitter sedan med jämna mellanrum ett antal kortare linor, som man sätter fast dragen eller flugorna på. Utterbrädan är gjord så att den när fiskaren, oftast sittande i en båt, rör sig framåt gör rodret att utterbrädan dras ut åt sidan så att den rör sig parallellt med fiskaren i dennes rörelseriktning. Rycker man till kraftigt i huvudlinan som löper ut till utterbrädan läggs rodret om och utterbrädan vänder och går över till motsatt sida om fiskaren.

Dragutterfiske

Uttern kan användas tillsammans med, såväl drag som flugor. Dragutterfiske bedrivs främst efter gädda, abborre och gös, och flugutterfiske efter öring, röding, harr och sik. En annan variant är djuputterfiske där huvudlinan hålls sträckt med ett torpedformat lod (så kallad djuputter). Även om det är möjligt att använda en utter från land, är det vanligast att "uttra" från en båt. En person ror, eller sköter båtmotorn, och en annan styr uttern.

Idag används också "paravaner" med en likartad funktion, nämligen för att fiska med flera olika spön vid trollning. Man har oftast en paravan på varje sida av båten och fäster spönas linor i paravanens lina. När en fisk hugger lossar spöets lina ifrån paravanen. En paravan kan närmast beskrivas som en undervattensdrake och användes ursprungligen vid minsvepning.

 

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2011)


Läs mer:

  • Ekman, Sven, Norrlands jakt och fiske, Almqvist & Wiksell, 1910.

Fler berättelser ur samlingarna  >