Skäggmodet har ändrat sig genom årens lopp. Genom arkeologiska fynd vet man att rakning förekom redan under förhistorisk tid. Mannens kamp med att avlägsna sin skäggväxt har pågått sedan mycket lång tid tillbaka och har ofta varit en plågsam företeelse. Det är inte förrän på senare år i mänsklighetens historia som rakning blivit en någorlunda behaglig sysselsättning.
Pincett och rakkniv
På 10 000 år gamla grottmålningar kan man se skägglösa män och män med korta skägg. De första redskapen för rakning och putsning tros ha varit primitiva pincetter och flintredskap.
De gamla egyptierna rakade hela kroppen, åtminstone i de högre samhällsklasserna. Omkring 4000 f.Kr. tillverkas rakknivsliknande redskap av kopparlegering i Egypten.
Under bronsåldern, omkring 1500-500 f.Kr. begravdes männen ofta med sin rakkniv och sin pincett. Variationen på rakknivarna från den här tiden är stor, och kan ofta användas för att datera gravarna.
Även vikingarna tycks ibland ha rakat sig, vilket ett antal vackra rakknivar vittnar om. Från den här tiden, när redskapen börjar tillverkas av järn, finns inte rakknivar bevarade i samma utsträckning som innan eftersom järn inte bevaras lika bra som brons.
Rakkniven i sin nuvarande form kan härledas tillbaka till romartiden. Julius Ceasar, var liksom många andra män i det romerska riket, prydligt renrakad. Den typiska rakkniven – med blad som går att fälla in i skaftet – förekom redan under medeltiden.
Det finns rakknivar med fast blad, de kallas för cut-throat, och shavette, som är rakknivar för utbytbara blad. Professionella barberare använder knivar med utbytbara blad av hygienskäl och dessa är även vassare än vanliga rakknivar.
Rakning pågår. Bilden tagen 1946 på sjön Skalka, Jokkmokks kommun. Foto: okänd.
Rakkniven var det absolut vanligaste sättet att raka sig på fram till början av 1900-talet när rakhyveln gjorde sitt inträde. Idag har det återigen blivit en trend att använda rakkniv.
Rakkniv (Nbm 4045) med skaft av mässing med ristad blomrankornering och texten: "B L S 25 jul. 1785". Rakkniven kommer från Kukasjärvi. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakkniv (Nbm 10810) "Omega rakknif", från Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Fodral med sju rakknivar (Nbm 11505), en för varje veckodag. Fodralet är sytt i sämskskinn. Ägare till fodralet var Nils Edgar Rutberg (1867-1916), Gammelgården, Nederkalix kommun. Han var kapten vid Nr 19 Kungliga Norrbottens regemente. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Fram till mitten av 1700-talet använde barberaren en svamp eller sina fingertoppar för att åstadkomma ett lödder. Rakborsten är en fransk uppfinning, och började användas på 1750-talet. För att få upp skärpan på rakknivarna vässades de på en strigel, som ofta är en läderrem, men det förekom även andra varianter.
Strigel (Nbm 13026) inköpt i Seattle, USA i början av 1920-talet. Strigeln är märkt "Genuine HORSE SHELL". Strigeln har tillhört en man i Luleå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Strigel (Nbm 10604) med fodral, "Bliz-Fix. Der gute Raiserklingen-Abzieheapparat", Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Strigel med ask (Nbm 9604) från Luleå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Strigel (Nbm 14161) från 1940-50-talen. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Vässare med marmorstift (Nbm 14162) från 1940-50-talen. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakset (Nbm 9603) med strigel, rakkopp, borste, rakbladsetui och tvålask. Från Luleå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Kvitto (Nbm 10805) på slipning av rakknivar, Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Slippasta (Nbm 20703) från Sjömarks bageri-, speceri- och diverseaffär i Övertorneå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakhyvel
Fransmannen Jean-Jaques Perret, knivtillverkare i Paris på 1700-talet, fick en hudsjukdom efter att ha blivit rakad hos barberare. Han kom då med idén att män borde lära sig att raka sig själva. 1762 uppfann han den första säkerhetsanordningen till rakkniven, som gjorde det något säkrare att raka sig själv utan att skära sig. Han kallade kniven för ”Raisor à Rabot”. Den blev lite av en föregångare till rakhyveln, även om den fortfarande såg ut som en kniv.
Utvecklingen av rakkniven mot hyvel fortsätter. Under 1800-talet tog fler och fler uppfinnare patent för olika typer av rakhyvlar, och mot slutet av 1800-talet hade det blivit ännu lättare att raka sig själv relativt riskfritt. De flesta rakade sig dock fortfarande hos en barberare, vilket minskade risken till skärsår. Däremot kunde besöket innebära att man fick skäggsvamp – en infektion som spreds genom smutsiga borstar och redskap.
Rakhyvel (Nbm10844) från Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakhyvel (Nbm 20711) från Sjömarks bageri-, speceri- och diverseaffär i Övertorneå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Raksalongernas storhetstid började lida mot sitt slut. Den största anledningen var King Camp Gilettes nya uppfinning, men även första världskrigets utbrott var en bidragande faktor.
Idén till den moderna rakhyveln med utbytbara blad föddes av King Camp Gilette en morgon 1895. Han började med en prototyp, och i början 1900-talet startade serietillverkningen av hans rakbladsmodell. Gilettes uppfinning var både säkrare och mer hygienisk än sina föregångare, och ändrade snabbt på männens rakvanor.
Rakhyvel i fodral (Nbm 10605 - 10607), ”Best Safety Razor”, från Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakhyvel med etui (Nmb 9591), ”Gillette”, från Luleå stad. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakblad (Nbm 20697) från Sjömarks bageri-, speceri- och diverseaffär i Övertorneå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakblad (Nbm 20699) från Sjömarks bageri-, speceri- och diverseaffär i Övertorneå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakblad (Nbm 20700) från Sjömarks bageri-, speceri- och diverseaffär i Övertorneå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Under första världskriget utrustades amerikanska och brittiska soldater med rakhyvlar. Det var viktigt att ansiktet var slätrakat när man använde gasmasker, som var skydd vid kemisk krigsföring. Efter kriget var de flesta män renrakade, och så har det fortsatt fram i vår tid, även om skäggmodet återkommer mellan varven.
Rakdonen förvarades förr ofta i ett rakskrin med spegel på lockets insida eller i ett särskilt spegelförsett rakbord. Det här skrinet (Nbm 4560) har tillhört en tullvaktmästare från Luleå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakkopp (Nbm 9425) av vitt porslin med gråblå jugenddekor och stämpeln ”Rörstrand”. Rakkoppen ingår i en tvättservis. Från Luleå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakservett (Nbm 9727) från Luleå. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakbladstorkare (Nbm 13027), som enligt uppgift är tillverkad innan 1930-talet. På 1930-talet har rakbladen blivit rostfria och behöver inte längre torkas. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
När Gillettes patent för det flexibla bladet gick ut 1921 kom flera efterföljare och nya modeller. Med rakhyveln följde också flera olika varianter på apparater för att slipa slöa rakblad. Det fanns apparater där man slipade bladet fram och tillbaka, där bladet satt i hyveln och pendlade, där bladet vändes automatiskt, där man snurrade en anordning i handen, eller där man drog något utmed eggen.
Vässare (Nbm 10892) för rakblad, försedd med snurrmekanism i ena halvan, vilken sätts igång när man drar i snöret. Använd i början av 1950-talet. Från Gammelstad. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Vässare (Nbm 10602) för rakblad, från Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakbladsvässare (Nbm 10603), "Roth-bart-Tank, Mond-Extra", Harads. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Rakapparat
Nästa steg i rakhistoriens utveckling kom på det tidiga 1930-talet, när de första elektriska rakapparaterna började säljas. Det var inte förrän i mitten av 1940-talet som rakapparaterna gjorde sitt segertåg över världen.
Den elektriska rakapparaten har definitivt inte konkurrerat ut rakhyveln. Idag föredrar ungefär hälften att raka sig med hyvel, då de anser att våtrakning är renligare och ger ett bättre resultat. Inte heller den klassiska rakkniven har spelat ut sin roll – det finns män som anser att rakkniven ger det absolut bästa resultatet.
Rakapparat. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Engångsrakhyvlar
Efterkrigstiden har endast inneburit marginella förbättringar av bekvämligheten vid rakningsproceduren. Rakbladen i rakhyveln har blivit allt vassare och ibland med dubbla eller tredubbla blad. Nyheterna består av raklödder i sprayflaska och engångsrakhyvlar.
Vid rakning behövs något att mjuka upp skäggstubben med. Under årens lopp har olika tvålar och oljor använts, och vid tiden för första världskriget började kräm i tub säljas. Aerosolburken, tänkt för insektsmedel, utvecklades av amerikanska kemister 1941. Snart såldes även raklödder i dessa sprayburkar.
"Old Spice" after shave (Nbm 19201) introducerades på marknaden 1938 av företaget Shulton Company. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
"Tabac" after shave (Nbm 19219) lanserades 1959 av företaget Maurer & Wirtz och har en doft av citrus och lavendel. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.
Företaget Bic lanserade engångsrakhyveln 1975. Den slog snabbt igenom, bland annat i flygbolagens presentnecessärer.
Kvinnlig rakning
Historiskt sett verkar rakning främst ha varit en manlig företeelse, men har förekommit även bland kvinnor sedan lång tid tillbaka. Men det är först under 1900-talet som det har blivit vanligare, då dammodet förändrats så att allt mer bar hud visas, vilket lett till att även många kvinnor tar bort diverse kroppshår. Idag finns även speciella rakapparater och rakhyvlar för kvinnor.
