Myter och verkligheter - en lesbisk odyssé är en gemenskap, tankar och begär. En dröm om en folkrörelse som förenar queers som levde för hundratals år sen, med oss som lever idag.

Våra begär och vår längtan har alltid funnits. Vi finns överallt. Vi läcker och sipprar. Genom historien, över nationsgränserna, under täcken och runt köksbord.

Offra en lock av ditt hår, klotter om ditt queera äventyr, ett lesbiskt föremål. Hylla de som gått före, som går bredvid, som håller oss om ryggen. De som möjliggjort och möjliggör att vi kan leva våra liv. Vi ställer oss tillsammans med alla de som kämpat för att skapa större utrymme i världen, för oss själva och för varandra.

Vi är förenade. Av erfarenheter och drömmar. Av Norrland. För att begär spelar roll. För att plats definierar. För att myten är verklighet.

Du är inbjuden in i vårt universum.


Utställningen är en del i projektet Myter och verkligheter – En lesbisk odyssé, som drivs av föreningen Lesbisk makt. Vi gör historisk och samtida research, har ett kringresande lesbiskt museum och ett konstnärligt mentorsprogram för unga i de fem norra länen. Våra främsta mål är att stärka hbtq-personers rättigheter och demokratisera institutionernas historieskrivning.

Genom mentorsprogrammet har unga norrländska queers skapat tillsammans med professionella utövare. Utställningsrummet är en aspekt av den magi som frambringats genom det. En helgedom där vi får umgås med oss själva och andra utifrån en lesbisk logik. Välkommen in i den lesbiska odysséns universum.

Initiativtagare till projektet: Sara Lindquist och Elfrida Bergman
Projektledare: Lidia Svensson och Elfrida Bergman
Kuratorer utställning: Sara Lindquist och Tove Pils
Övriga medarbetare i projektet: Karin Johansson och Vilda Kvist
Projektet finansieras av: Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriets kulturstiftelse, Region Västerbotten

Mentorsprogrammet har pågått i två år och involverat 34 unga. Det genomförs i samarbete med Medborgarskolan.


Lesbisk och queer historieskrivning

För människor som lever i samklang med normerna är det ofta inte viktigt med sexualitet när en pratar om historia. Men det går också att vända på det; att sexualitet är jätteviktigt i den traditionella historieskrivningen. Så viktigt att nästan alla livsöden beskrivs i heterosexuella termer. Bara födelse och död är lika för alla, annars är det de heterosexuella livshändelserna som finns bevarade i arkiven; förlovningar, giftermål, barnafödande och arvingar. I kyrkböckerna kan det verka som att de som inte gifte sig eller fick barn inte hade något liv mellan att de föddes och att de dog. Alla som inte levde heterosexuellt, i heteronormen, är nästan osynliga i arkiven. Eller så förklaras deras ”avvikande” liv på ett sätt som är logiskt i ett heteronormativt perspektiv.

Myter/historia

Har ni hört talas om kvinnorna som bodde tillsammans i början av 1900-talet och sedan begravdes sida vid sida på en kyrkogård i Umeå? Vi är många som då och då tänder ljus på deras grav. 

Du vet de där Frälsningsarmé-tanterna inom Fjällmissionen på 40-talet som spelade dragspel och vigde sitt liv åt striden? Har du tänkt på att de kanske hade fler skäl att inte gifta sig? Vi hörde om fyra kvinnor som höll ihop i decennier, två par som bodde i grannstugorna på en gård. Deras släktingar säger att de aldrig såg en karl sätta sin fot i närheten.

Har du varit i Shakebao någon gång? Nä, inte vi heller. Men i kinesiska medier gick nyheten varm om studenten Niu Xiaoyu som lämnade sin pojkvän för att bli skogsarbetare i den norrländska kvinnostaden där lesbiska poliser slår halvt ihjäl de män som vågar sig dit.

Har du någon gång sett en kvinna sitta på en bänk vid älven i Umeå, läsandes den lesbiska klassikern ”Ensamhetens brunn”? Det är en gammal tradition förstår du, Om du skulle slå dig ner bredvid så kanske du får uppleva vad det betyder.

För några år sen i Umeå, hörde vi historien om en man och en kvinna som kom resande genom inlandet och köpte en liten gård i Norrbotten. Där levde de sedan av jordbruk och jakt. Åren gick och de blev självklara i bygden, även om de aldrig fick några barn. Efter några decennier gick tanten bort. När gubben dog ett par år senare och kroppen skulle göras iordning för begravningen, märkte de att mannen de känt inte hade kroppen de föreställt sig. Hade han beskrivit sig som trans om han levt idag? Var att leva som man ett självändamål eller var det ett medel för att de skulle kunna leva tillsammans? Tänk… Om han dött först hade säkert tanten tagit hand om hans svepning och vi hade aldrig fått veta. Att han fanns, att veta det funnits personer som levde som honom, i en tid där ordet trans inte ens fanns kan ge oss inspiration och ork att vara de vi behöver vara i våra liv.